• Maria

Det svåraste med att skriva böcker


Att skriva skönlitteratur är fantastiskt. Karaktärer och världar som innan inte existerade ges liv, mening och djup med hjälp av pennan (läs: tangentbordet). Upplevelsen är inget annat än magisk, och skrivflow är eventuellt den bästa känslan jag vet. När allting bara blir sådär oförklarligt rätt på första försöket; när man inte sitter timme ut och timme in och vrider och vänder på en och samma mening. För det gör man också, och alldeles för ofta dessutom.


Att vara författare är ingen dans på röda rosor, men yrket är så glamouriserat. Det är bara framgångssagorna och yrkets framsidor som får medieutrymme, medan en klar och tydlig majoritet av de yrkesaktiva inte hörs högre än ett avlägset bakgrundsbrus. Surr, surr, surr.


För att återgå till själva skrivprocessen - biten alla författare älskar - så är den inte heller speciellt lätt. Jag får ibland frågan "vad är det svåraste med att skriva?". Innan jag hinner svara kommer följdfrågorna på löpande band: "det måste vara att komma på allting, eller?", "den språkliga biten är väl jättetuff?" och "hitta på passande namn låter svårt?".


Nej, nej och nej.


"Att komma på allting" är något som sker automatiskt, för mig åtminstone. Poff säger det, så ser jag en scen inuti mitt huvud, eller hör en dialog, eller "träffar" en ny karaktär (hello psycho). Själva storyn är nog det absolut enklaste med att skriva. Har man fantasi så har man, då är det inget man behöver tvinga fram.


Inte heller är det språkliga speciellt svårt, så länge man har en någorlunda stabil grund att stå på när man ger sig in i det seriösa skrivandet. Jag är utbildad lärare i både svenska och engelska, jag har läst (och avnjutit både fin- och populärkultur i alla sorters medier) så länge jag kan minnas, jag har arbetat som skribent på en tidning, och jag har skrivit sedan jag insåg att alfabetet formar ord som bär mening. Min grund borde därför anses som "någorlunda stabil". Smiter ändå någon tabbe mellan fingrarna så finns redigerings- och korrekturprocessen där av en anledning.


Att hitta på passande namn är bara roligt. Ibland behöver jag smaka på ett namn, och smakperioden kan sträcka sig över månader. Antingen känner jag därefter att jo, ja, det här passar, eller så kommer ett annat, bättre namn smygande när jag som minst anar det. Typ när balsamet verkar i duschen (de där tre minuterna känns som en halvtimme), eller när jag öppnar kylskåpet i hopp om att det är en futuristisk matportal som får nya livsmedel - helst bakverk - att materialisera sig om jag låter den vara ostörd tillräckligt länge (en timme borde väl räcka?).


Så, vad är det då som är så himla svårt? Vad är det som tar tid? Varför kan jag inte spy ur mig ett manus redo för redigering var tredje månad? Kan kan jag nog, men frågan är om det hade nått upp till den kvalitet som jag själv eftersträvar, och som ni - mina läsare - förtjänar. Jag respekterar er för mycket för att ge ut något halvdant "bara för att" (pengar?).


För mig personligen så är det själva processen att knyta ihop manus-säcken som gör mig flintskallig. Även om jag ser alla viktiga scener framför mig långt innan de ges liv så vet jag inte alltid hur de hänger ihop. Vad binder dem samman? Vilken information måste tydliggöras efter A, men innan C? Varför ska just den informationen presenteras där? Ska jag vänta med det till efter C, för att bygga upp spänning? Kan jag kanske hinta om D redan vid A, utan att knäppa läsaren på näsan?


Jag tror att det kan vara pressen från att kallas författare som gör det så mycket svårare än det egentligen behöver vara. Hela tiden vet jag med mig att mitt nuvarande skrivprojekt, "Stjärnfödd" (uppföljaren till "Avien", del två i trilogin om Doressea) kommer att publiceras. En publicerad text kommer att läsas av andra. Det är inte längre bara för mina egna ögon jag skriver. Det finns förväntningar som måste levas upp till, ramar som måste följas, samtidigt som min text behöver vara ny, fräsch och unik. För vem vill bli ihågkommen som dussinförfattaren med noll i verkshöjd?


Så, för att besvara inläggsrubriken - det svåraste är att binda ihop alla händelser, scener och karaktärer till något enhetligt med gott flyt, som inte hoppar fram och tillbaka i tid och tempo. I den bästa av världar är varje litet ord avsett att bära mening, och det är dit jag vill nå.


Skulle frågan istället ha lytt "vad är det svåraste med att vara författare" hade inlägget sett helt annorlunda ut. Skrivbiten är skrattretande simpel jämfört med att faktiskt sälja sina böcker. Än så länge är jag inte mer än ett surr i det där avlägsna bakgrundsbruset. Kanske vill framtiden annorlunda, kanske inte. Det sista jag tänker göra är att ge upp. Min envishet har tagit mig så här långt; skulle den inte lika gärna kunna ta mig flera bamsekliv till?


Ge aldrig upp hoppet, mina fina!

  • White Facebook Icon
  • White Instagram Icon
  • White Twitter Icon

För bokningar, recensionexemplar och övriga frågor: