• Maria

Recension: Drakviskaren

Uppdaterad: 29 okt 2018


Under Fantastika 2018, i mitten av juni, passade jag på att plocka upp signerade exemplar av Lovisa Wistrands debutroman “Drakviskaren” och uppföljaren “Demonviskaren”. Först i dag blev jag klar – med första boken!


Läs vidare om du vill veta om “Drakviskaren” är värd tiden den behöver.



Recension: Drakviskaren

Först mysputtrar det, sedan sjuder det, innan det börjar stormkoka.


Solalven Iszaelda har alltid hatat stjärnalvernas ledare. Det räcker att hon hör hans namn – Akares – för att hon ska vilja dräpa honom. När Iszaelda inte får någon förmåga, så som alla andra kvinnliga solalver får vid 21 års ålder, känner hon uppgivenhet. Uppgivenhet leder till desperation. Desperation leder till fängelsehålan.

När hon väl lyckas ta sig ut är det redan för sent. Stjärnalverna, med Akares och hans fruktansvärda drake i spetsen, har bränt ned hennes by till grunden och dödat de hon älskar.


Iszaelda ser sin chans att en gång för alla döda Akares, och hon tar den. Istället är det hon själv som nästan dör. Nästan, om det inte vore för Motståndet – en samling stjärnalver med svart magi, tränade till fysisk perfektion, som inte är allierade med Akares.


Tillsammans med dem påbörjar Iszaelda en resa, och en jakt, som ingen solalv innan henne har gjort. Under resans gång samlar Izsaelda på sig både vänner och fiender, men det är relationen som växer fram mellan Iszaelda och hennes mästare som ska visa sig bli avgörande, för precis allt och alla.


Ja, i vilken ände börjar man? Min egen resa med “Drakviskaren” har varit lång och krokig. Stundtals har bokens 599 sidor avskräckt mig från att läsa; andra gånger har jag inte velat att boken någonsin ska ta slut. När berättelsen väl drar igång är den helt makalöst fantastisk. Jag hade bara lite svårt att komma in i den, och det kan likväl ha berott på mig själv.


Huvudkaraktären Iszaeldas inre (och yttre) styrka, driv och handlingskraftighet gör mig villig att helt bortse från hennes mindre angenäma sidor – hon kan vara lite väl tjurskallig och självisk ibland. Den inre konflikten som plågar henne gör henne levande och relaterbar. Den får mig att förstå, och stå bakom, hennes ibland impulsiva och ogenomtänkta beslut.


“Drakviskaren” har allt. Magi, mystik, spänning, vänskap och kärlek; sagoväsen, drakar (!), och flera distinkta konstspråk. Den klassiska fantasyn viskar med sin ständiga närvaro i språket och världsbygget, medan handlingen känns mer nutida än 1900-tal. Det gör att berättelsen känns både fräsch och modig.


I kokböcker och kockprogram får vi lära oss att fler ingredienser inte alltid är en fördel, men Lovisa rör om i grytan med enorm omsorg. Till en början mysputtrar det. Sedan sjuder allting ihop till nära perfektion, innan det börjar stormkoka. Det märks att Lovisa älskar det hon gör, samtidigt som hennes talang är få förunnad.


När jag efter sista sidan slog ihop pärmarna kände jag den där tomma ensamheten som smyger sig på när något omtyckt, älskat, tar slut. Sen gick det upp för mig att uppföljaren “Demonviskaren” redan står och väntar på mig i min nya, tjusiga bokvagn. Till på köpet är den signerad, något jag kommer att vara väldigt mallig över när Lovisa lägger hela världen under sina drakvingar.


I slutändan blir det fullpott för “Drakviskaren”.


"Drakviskaren" kan du köpa på bland annat Adlibris, Bokus och CDON.

  • White Facebook Icon
  • White Instagram Icon
  • White Twitter Icon

För bokningar, recensionexemplar och övriga frågor: