• Maria

Vad har jag gett mig in i


Det är en fråga som jag har ställt mig själv allt oftare den senaste tiden.


Jag fullkomligt älskar författarlivets framsidor. Mässor, event, signeringar, läsarbrev (kan man kalla det så när allt sker digitalt?), att recensera och bli recenserad, men ... den lilla detaljen att stå på scen ger mig så mycket ångest. Jag mår, helt ärligt, fysiskt dåligt redan nu av att veta att jag ska stå på scen (på hemmaplan) klockan 16:00 lördag 17 november (Värmlands bokfestival - Nöjesfabriken, Karlstad). Ändå fullkomligt kastar jag mig över möjligheterna när de uppenbarar sig.


När jag väl står där och insuper känslan är det å andra sidan (troligtvis) fantastiskt. Det brukar jag tycka om att hålla föreläsningar och att bli intervjuad. Det är vägen dit som är så krokig.


Vad jag nojar över? Allt. Bluffsyndromet, som jag har nämnt tidigare, smyger sig liksom på. Likaså svenskarnas favoritmotto, "du ska inte tro att du är något". Vem är jag att kräva av folks tid för att titta och lyssna på lilla mig? Jag är inte bättre än någon annan. Jag råkar bara ha skrivit och gett ut en bok. Snart två.


Jag förstår karaktären Alexander i "Avien" så väldigt väl när han säger ”Jag känner mig inte förmer, och jag vill inte framstå som förmer."


Samma helg som Värmlands bokfestival pågår är jag också inbjuden, som hedersgäst, till ICA Maxi Bergviks 15-årsjubileum. 17:00-19:00 på fredagen och 10:00-12:00 på lördagen träffar jag läsare och signerar böcker i stormarknadsmiljö. Eventet kommer att marknadsföras i tidningen, eventuellt med en bild på mitt fejs. Häftigt, men ack så läskigt.


Jag är nog lite folkskygg, ändå. Många människor på samma ställe - ofta på en liten yta - som inte vill stå still ... Tanken gör mig nervös. Jag ogillar konserter och stora jippon av samma anledning. Att arbeta julhandeln i vår lilla butik pressade upp min puls till närmre 100, trots att jag mestadels stod still bakom kassan och gjorde mitt bästa för att kunderna skulle få en bra shoppingupplevelse. Ett par gånger smet jag in på lagret, bara för att kunna andas ordentligt.


Och nu är det alltså jag som drar folk. Det är jag som är attraktionen. Det är mig man vill titta på, prata med, och röra vid. Vänjer man sig någonsin vid att stå i rampljuset?


Jag har lekt med tanken att om man en dag skulle bli lika stor som, säg, Camilla Läckberg, som både kvällspress och skvallerblaskor stundvis jagar ... Vad gör man då? Flyr landet? Går under jorden?


Jag vet redan nu att jag inte skulle klara av det, samtidigt som det inte finns något jag njuter av mer än att få träffa och prata med mina läsare. Ni är bäst, och ni får mig att kämpa vidare. Utan er hade det inte funnits någon mening för mig att kliva upp på scen, mitt obehag till trots, och öppna käften. Ni får mig att växa som person. Tack för det! <3


Nu ska jag bege mig iväg på icke-glamourös cellprovstagning. Efter det bär det av till postombudet - helgens tävlingsvinnare ska få sitt paket - och sedan ska jag fixa ögonfransarna. Efter fyra veckor är en fransförlängning inte speciellt tjusig. I kväll ska jag bara njuta av ledigheten. Vill hjärnan skriva så får hjärnan skriva, men vill den vila så är det vad jag prioriterar. Ha det underbart, och tack för att du läser lille bloggen. <3

  • White Facebook Icon
  • White Instagram Icon
  • White Twitter Icon

För bokningar, recensionexemplar och övriga frågor: